loading...
loading...
loading...

QUALIA - en installation för Palácio de Dom Manuel i Évora, Portugal 2014 organiserad av Foundation Obras i samarbete med Câmara Municipal de Évora och Sveriges ambassad i Lissabon. Projektet genomfördes med stöd av Stiftelsen Helge Ax:son Johnson.
I samband med utställningen gjordes en översättning till portugisiska av Tomas Tranströmers dikt "Från mars -79" (Det vilda torget, Bonniers, 1983).

"Från mars -79"
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

"Em Março de 79"
Farto de todos aqueles que vêm com palavras, palavras mas nenhuma linguagem
ponho-me a caminho da ilha coberta de neve.
O que é selvagem desconhece palavras.
As páginas não escritas espalham-se por em todas as direções!
Deparei-me com rastos de veados na neve.
Linguagem, mas sem palavras.

Tomas Tranströmer
Översättare: Johan von Friedrich och Luis Pintassilgo

loading...

En särskild sol/A Sun of One's Own Aguélimuseet, Sala 2015

"På samma sätt som världarna härstammar från solarna, härstammar varje konstnärs egen värld från den egna solen, som får honom att se skapelsen ur en ny vinkel.”
                                                                                                                                                                                                                 Ivan Aguéli

"I Aguélimuseets Travershall går konstnären Erika Dahlén i dialog med mystikern och målaren Ivan Aguéli. Hon har tagit fasta på hans tankar om ljuset, om den personliga sol som varje konstnär blir förärad och har som uppdrag att återge skenet av.
   Genom att doppa textila material i färg som får flyta ut till organiska former upptäcker hon platser som verkar existera i gränslandet mellan den inre och den yttre verkligheten. Uppmärksamt följer hon färgens interagerande med materialet för att i lyckliga fall belönas med ett landskap, en plats som verkar ha uppstått ur sig självt. Med skulpturserien ”Målarens hus” skapar hon tillfälliga rastplatser till nomaden och kosmopoliten Aguéli, formade av värmande filt."

Ur katalogen "Erika Dahlén WORKS 2010-2013":

På Norrköpings Konstmuseum finns en vit målning.
Ytan, 114 cm hög x 145,5 cm bred, är bestruken med vit temperafärg, jämnt och helt och hållet. I sämsta fall noterar man den vita bilden och tänker surt att vissa konstnärer gör det lätt för sig. Men om besökaren istället stannar till framför målningen kan något oväntat hända. Det börjar blinka i det monokroma fältet. Ensliga, nästan omärkligt små punkter, noga räknat fem blå och sex orangefärgade, signalerar genom mycket små hål i den vita ytan. Om man likt konstnären, som är Olle Bonniér, tänker sig att punkterna mot all förmodan skulle råka kollidera kan kanske örat tycka sig uppfatta en ljudvåg, pilsnabb, och så en till från ett annat håll: "plingeling"! I en annan version av Plingeling – målningen, som utfördes 1949, en av flera varianter på temat – står konstnären som en svart skuggbild i profil framför det "tomma" och samtidigt sällsamt aktiverade bildrummet.
   Det är lätt att förbise att ljus, liksom ljud, utgörs av elektromagnetiska vågor. Vitt ljus som passerar genom en prisma bryts i de sju färger som ögat kan uppfatta. Om man snurrar ett färgspektrum, som ju rymmer regnbågens sju färger, uppfattar ögat och hjärnan effekten som vitt. Även om dagsljuset fysiskt består av en blandning av blå och röda vågdelar uppfattar ögat och syncentrum det som "vitt". Handlar berättelsen om det vita fältet med de elva små punkterna om detta optiska sakförhållande? Att det som betraktaren naivt uppfattar som "vitt" i själva verket slungar nanometrar av färg mot näthinnan.
   Även Erika Dahlén konfronterar sitt rum, än ljusfyllt vitt, än ljustömt svart. Där hon står med pensel och trasa i handen och den fasta ryggtavlan vänd mot betraktaren är det som om den bortvända framsidan av hennes gestalt pressas in i och blir ett med bildrummets vithet eller mörker. Trycket från det imaginära rummet mot hennes kropp är tungt. Ytan tycks ogenomtränglig. Den plingande lekfullheten från 1949 har lämnat rum för ett stort beslutsamt allvar. Konstnären är så ensam där hon står halvt uppslukad av en utmaning utan riktning eller given bestämning annat än ljus och mörker. En ointecknad rumslighet som utmanar både konstnär och betraktare; en yta med okänt djup, en bild av oviss mening, en metafor med vidöppen syftning.
   På ett symboliskt plan betecknar det vita ofta ett nekande: det oprövade, obeträdda, odefinierade, obesudlade. Karen Blixen nämner i en av sina berättelser ett kloster där nunnor värdigt förevisar den långa raden av brudlakan, ikoniska tecken på aristokratisk jungfrudom. Ett enda lakan passeras med tystnad. Ett tigande lakan saknar fläck; ett stycke vitt tyg bevarar sin hemlighet.
   Torktrasan i målarens hand är av det slag som allt eftersom måste fläckas, slumpvis. Trasan tar del i arbetsprocessen, en invigd mottagare av spår av handlingar och beslut, impulser och överväganden, kanske även stundvisa sammanbrott. Det vita tyget tar emot utan att värja sig. Den ställer inga villkor på hanteringen, hävdar inga synpunkter eller krav på estetisk ordning och utformning. Det blir som det blir när någonting tar form utan att dess tillblivelse observeras. Konstnären har ju fullt upp med att skildra den egna gestalten mot ljus eller mörk botten.
   Men när trasan vecklas ut framträder ur vecken en bild som är fri från syfte och målsättning (Trasa II/Cloth II). Det var inte på detta oansenliga stycke tyg som det avsedda – målningen, konstverket – tänktes uppstå. Ändå skedde det. I den stund som målaren blir varse hur hjälpredan, trasan, bär vittne om en akt som inbegriper dem båda, och sedan låter bilden av trasan bli till på en ny duk, uppstår en ny metafor med egen potentiell mening. En tillblivelse av färg på materia, ett stillsamt visuellt mirakel med i sig lika stark utstrålning som den magiska målningen (Målning I/Painting I), vars pulserande himmelsblå yta fångar betraktarens blick och erinrar om att färg är ett under av ljus som bryts sjufalt i sin rörelse och riktning.


Nina Weibull, Fil.dr., 1:e intendent med ansvar för konstsamlingarna på Stockholms universitet, redaktör på Divan - tidskrift för psykoanalys och kultur

loading...

TRANSIT - kryptan i Lunds domkyrka 2012   foto: Anna Kallberg


 "Kryptan är i sig ett rum för övergångar. Genom tiderna har många människor vandrat genom kryptan. Brunnen ger oss anledning att tro att dop firats här. Gravstenarna påminner oss om döden som gräns och som port till en annan tillvaro. Om Domkyrkan är en kropp befinner vi oss i kryptan i hjärtat, det inre rummet. Det är mörkare här. Det tar en stund för ögonen att vänja sig när man kommer ner från den övre kyrkans ljusare rum. Vi inbjuds att stanna till och invänta samspelet mellan öga, ljus och sten. Vandringen mellan kolonnerna får sin egen rytm.
    Dahlén experimenterar med färg som bärare av ljus. Färgen tycks sväva i luften. Lätthet möter stenens tyngd. Konstnären målar med ljus liksom kryptans arkitekter samspelat med ljuset för att bygga rummet. (...)
Erika Dahlén är intresserad av ett konstverks tillblivelse. Hon undersöker hur verket växer fram och blir till. Verket fortsätter att skapas i samspel med betraktaren, rummet och ljuset."

Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan
  Ur utställningstext TRANSIT

loading...

IN MEMORIAM  Katarina kyrka, Stockholm 2010         foto: Jann Lipka

Installationen IN MEMORIAM som öppnades i Katarina k:a under Allhelgonahelgen 2010, handlade om döden men också om personer som blivit förebilder. Inte för att de gjort något märkvärdigt som de uppmärksammats för, utan för att de – mitt i sin mänskliga ofullkomlighet – kunnat förmedla glädje, hopp och inspiration till någon i sin omgivning. Personer som har gjort starkt avtryck i någons liv, hjälpt någon att hålla modet uppe och gjort livet lite lättare att leva.

Genom att lämna in fotografier på en avliden närstående som i sitt liv varit en förebild i den här bemärkelsen, kunde alla som ville bidra till verket. Bilderna skannades in, bearbetades digitalt och skrevs ut på transparent film som fästes på kyrkfönstren. Man kunde även bidra med en text eller bara skriva namnet på den person man ville lyfta fram på ett papper och sätta upp på kyrkväggen. Utställningen fylldes sedan på med besökarnas texter och bilder under periodens gång och växte till ett rikt material som skildrade många intressanta livsöden. De som lämnade in bilder var till stor del privatpersoner men även arbetsplatser och skolor bidrog på olika sätt. Sjundeklassare från en närliggande skola gjorde linoleumtryck och skrev texter om anhöriga de förlorat.

Installationen IN MEMORIAM påminde om avtrycken vi gör i varandras liv och om att varje människa har en berättelse värd att berättas.

"Genom historien har religionerna ofta betonat förhållandet till de döda, till förfäderna. I stora delar av världen är det fortfarande – på gott och ont – släktbanden som främst präglar livsvillkoren. Du är i första hand dina föräldrars avkomma. I vår kommersiella kultur definieras istället identiteten av vilka val vi gör som konsumenter. Reklamen vill få oss att tro att vi genom att välja rätt prylar kan skapa oss själva till de vi vill vara inför omvärlden. Som om våra liv är en sorts projekt som ska bildsättas. Priset för friheten att 'skapa sig själv' är kanske den brist på känsla av tillhörighet som verkar genomsyra vårt samhälle. Kanske är det samma avsaknad av samhörighet med varandra och skapelsen som får oss att - hur välinformerade vi än är om miljökonsekvenserna – leva som om vi inte tror på en morgondag, vare sig för oss själva eller för kommande generationer.

Avsikten med utställningen IN MEMORIAM var dels att lyfta fram de som gått före och vad de betytt men också att ge rum för sorgen och saknaden efter dem. Och inte minst: att låta dessa ansikten tala om att människan är så mycket större än vad samtidens mediebilder påstår."

 

Erika Dahlén

För panorering av installationen "in memoriam" se: http://www.360cities.net/image/in-memoriam-erika-dahlen-katarina-kyrka#34.90,-23.20,70.0  (foto: Jann Lipka)